Alltså, jag läser Katrin Zytos blogg varenda dag och ett inlägg som hon la upp förut handlade om Tindras, en fyraåring, kamp mot levercancer. Jag gick in på bloggen www.tindraskamp.se och läste inlägget "Långfredagen" som hennes mamma hade skrivit. Jag grät så mycket så jag knappt kunde se vad som stod bland raderna. Det måste vara det värsta som kan hända en föräldrer, att mista sitt barn. Genast kramade jag om Emilia hårt som satt brevid mig i soffan och sa att jag älskar henne över allt annat. Det var kanske inte så mycket men det kändes ändå så skönt att hon satt där, frisk och glad och att jag kunde krama henne just för att jag ville. Tänk den mamman, hon kan aldrig mer få krama om sin lilla tjej något som är så enkelt. Det gäller att ta vara på tiden med sin familj för man vet aldrig vad som kan hända.

Mina tankar är med dom.

Bildens källa