Hmmm dessa mörka kvällar har börjat skrämma mig lite. Speciellt när man har varit iväg och kommer hem när det är kolsvart ute och man ser knappt handen framför sig.
Som i nättres vid tre-tiden vaknade jag av ett jättebrak i huset. Ögonen spärrades upp och började genast lyssna efter ljud. Man skrämmer ju sig själv alldeles för mycket innan man kollar vad det egentligen är. Antingen var det någon i huset, Emilia kanske för första gången gick i sömnen och ramlade i trappen eller så var det katterna som sprang ner något. Jag gick ner i mörkret för att kolla och i det läget känns det väldigt kymigt.
Jag hittade två fönsterlampor som låg på golvet och katter som verkade väldigt skyldiga. Ingen annan fanns här hemma.
Konstigt när man hör en smäll att det första jag alltid tänker på är att någon har tagit sig in i huset.
I sådan stunder önskar jag extra mycket att Johan låg brevid mig i sängen och talade om för mig att det var nog inget utan det är bara att somna om.
Fram till fyra var jag vaken och det känns idag.

Nu blir det snarkningar på hög nivå.